Första skivan tog ett halvår att spela in, er förra All they ever wanted tog åtta dagar. Hur mycket tid använde ni er av den här gången när ni gjorde Mavericks?

John: Det tog två månader. Vi ville ha en lång process. Den förra gjorde vi med reptilhjärna, vi ville bara dunka in och vara spontant kreativa. Nu var vi ute efter en genomtänkt kreativ känsla. Jag tror visserligen inte att någon märker skillnad, men för oss så var det annorlunda.

Er nya singel Whats the point gick rakt upp i toppen på trackslistan, var det förväntat?

John: Vi förväntar oss alltid att det ska gå fruktansvärt bra, sen landar det alltid någonstans. Jag har alltid en inre stress, bara för att singeln går bra så känns det inte lugnt, snarare tvärtom, då tänker jag ”fan, då måste det gå bra i resten av världen också”. Det kanske låter negativt, men vi blir aldrig nöjda. Det är viktigt för oss att vi går framåt hela tiden och att aldrig bli nöjd innebär att man alltid vill ha mer.

Oskar: Vi ställer väldigt höga krav på oss själva. Självklart kan vi stanna upp ibland och tänka ”fan vad kul att det gick bra”, men sen går vi vidare.

Det verkar som att det är lugnare låtar på Mavericks, stämmer det?

John: Jag har inte så mycket aggressioner på den här skivan. Jag har inte känt att jag vill skrika folk i ansiktet. Jag har istället haft mer inre stress än någonsin i mitt liv, men det finns ändå ett relativt ödmjukt uttryck i min sång. Det gäller att vara lyhörd, jag kan inte göra musik som inte kommer helt från mig själv, det skulle kännas som att gå under och att jag skulle ljuga hela tiden.

Vad inspirerar er?

John: Vi gör inte låtarna tack vare vår glädje att spela gitarr och trummor, det är bara ett perfekt uttryckssätt för det vi vill säga. När vi gör en skiva måste jag gräva in i mig själv för att få ut grejer, det är fruktansvärt att under en lång period bara gräva i sig själv. Jag mådde dåligt till slut, förra året var ett jävla skitår för mig, men Ossi var en bra stöttepelare. I och med att jag skriver melodier så måste jag komma med en grundgrej som vi kan jobba vidare på, det är en vidrig process, men i efterhand är jag stolt att jag hittade saker att kanalisera ut. Men jag ser inte fram emot nästa skiva.

Oskar: Vi får aldrig utrymme att njuta, det är alltid något nytt. När skivan är klar ska man göra 30 intervjuer på en dag, sen ut på turné och när den är klar ska man in i studion igen.

Vad driver er att fortsätta?

Oskar: Det är det enda vi kan.

John: Folk har en bild av att vi åker runt och gör det vi älskar. Det är fantastiskt, jag kan inte säga något annat, men för oss så är det för att vi inte kan göra något annat. Vi ser det mer som att vi hittat vår plats i livet och det är det här sättet vi har fått för att uttrycka oss. Både Ossi och jag är känslomänniskor, vi ska alltid prata om hur vi mår och vi har väldigt svårt för att stänga inne grejer.

Vad har förändrats sen ni starten?

Oskar: Om man jämför oss med andra så har vi inte haft bandet så länge, men jag minns knappt när vi började för sex år sen eller hur livet var innan.

John: Vi hade snackat om att spela med varandra och när vi väl testade var det skitkul. Jag hade inte spelat gitarr på jättelänge, jag tränar aldrig på att spela och kan inte tänka mig något tråkigare än att träna på att spela gitarr. Jag tror inte Ossi rör ett trumset förutom när vi spelar, vi skiter i våra instrument.

Oskar: Vi hade ingen ambition om att bli rockstjärnor med feta skivkontrakt, vi spelade för att vi tyckte att det var härligt. Det viktiga steget var när vi vågade göra vår första spelning. Jag minns inte riktigt hur det gick till, men jag var övertygad om att det var Johns initiativ och definitivt inte mitt, ha ha! På första spelningen märkte vi att det var större för oss än det egentligen var.

John: Det var så förlösande att göra något, vi hade inte gjort något på flera år. Vi var slackers, ingen av oss har gått ur gymnasiet, vi var hopplösa ungar utan framtidsutsikter. Men vi gick inte och deppade, vi försökte ha kul. Våra föräldrar kanske inte hade så kul när vi inte gjorde något och inte orkade jobba.

Oskar: De visste nog inte om det.

John: De tror fortfarande att jag gått ur gymnasiet, ha ha. Det var skönt när vi började spela tillsammans, det var en helt annan sak när vi spelade inför publik. Jag kände att jag kunde riva hela stället, då handlade det om att skrika i mikrofonen och spela så högt som möjligt, jag kunde ha hoppat ut genom fönstret och inte brytt mig. Vi hade så mycket att ta igen, år av inbundna känslor.

Oskar: Vi gjorde tre eller fyra spelningar och helt plötsligt hade vi skivkontrakt. Det kändes helt naturligt, vi tänkte ”det var fan på tiden”, också hade vi bara spelat med varandra i två månader. Jag tror inte ens jag berättade för någon att vi hade fått skivkontrakt.

John: Vi snackade om vilket skivbolag vi skulle välja efter tre rep, ha ha. Allt blev som vi tänkt oss.

Hur orkar ni hålla igång flera veckor i sträck på era turnéer?

Oskar: Första spelningen är hemsk, det går inte att föreställa sig hur man ska klara av ytterligare 25 spelningar i rad när det redan känns som att man redan är sönder. Men successivt kommer man in i det och kroppen anpassar sig. Vi ser det som att vi jobba en timme om dagen, resten av tiden går till att återhämta sig och gå tillbaka energin.

Kommer ni att fortsätta hålla samma höga tempo i framtiden?

John: Vi kommer nog att ha ett högre tempo. Men det handlar inte om att spela mycket.

Oskar: Egentligen skulle vi kunna vara ett band som aldrig tackar nej till en spelning utan bara göra skiten, men vi är lite rädda för att tappa gnistan om vi turnerar för mycket. Eller?

John: Ja, jo, skit samma, det är en tråkig grej att prata om. Men ja, vi ska spela så mycket som möjligt.