Hur känns det att äntligen släppa ditt debutalbum?

– Det känns helt otroligt roligt, efter fyra år är det äntligen klart! Det känns som att jag har väldigt mycket press och förväntningar på mig, men jag tycker det är positivt.

Varför har det dröjt fyra år för dig att bli klar med det?

– Jag har turnerat jättemycket och det har gjort att det tagit sin tid att hinna med inspelningarna. Jag ville att det skulle bli bra och det har gjort att det dröjt, men nu känner jag att all min energi är lagd och jag är riktigt nöjd.

Vad är grejen med albumtiteln Sex dreams and denim jeans?

– Det är en sammanfattning av allt som har hänt sedan jag började göra musik. Det är de grejerna som sammanfattar allt bäst, för att förklara det kort.

Kommer din debutsingel Pop the glock vara med trots att den är fyra år gammal?

– Ja, den kommer att vara med. Det är den första låten jag någonsin skrivit, den handlar om hur kul allt kan vara och jag gillar det fortfarande.

Den blev en världshit över en natt, var det något du förväntade dig?

– Absolut inte, det var ingenting jag ens kunde drömma om! På den tiden hängde jag med en dj som tjatade på mig om att jag skulle sjunga till hans musik. Så efter mycket tjat skrev jag Pop the glock och la ut den på min Myspace-sida, allt var bara en kul grej. Sen gick allt väldigt snabbt, jag hängde inte alls med. Men Ed Banger Record signade mig och sen fick jag åka på turné runt hela världen, det var helt galet. Jag tror fortfarande inte att jag fattat vad som egentligen hänt.

Hade du någonsin sjungit innan du spelade in den låten?

Nej, aldrig, inte en seriös ton. Så det var sjukt nervöst att åka på turné och helt plötsligt sjunga inför tusentals människor, jag hade aldrig stått på en scen innan. Jag försökte mest fokusera på att det var roligt att folk gillade det jag gjorde.

Hur har din musikstil utvecklats sen vi hörde dig första gången?

– Jag är mer mogen och polerad i min stil nu. Många tror nog att min musik kommer låta som klubbmusik, men det är mer ett album som passar att spela hemma. Det är väldigt djupt och jag tror att många kommer att känna igen sig i det.

Du växte upp i Hongkong, hur var det?

– Jag vet inte om jag har en bra uppfattning om det, jag var så ung när vi bodde där. Vi flyttade dit när jag var fyra år och bodde där i ungefär fem år. Jag gick visserligen i en av de privata skolorna, men vi läste allt på engelska. Det var som det var.

Hur var det att flytta tillbaka till USA senare?

– Det var verkligen en omställning. Jag vet inte hur jag ska förklara, men USA är definitivt inte samma sak som Asien. Därför blev det en riktigt stor omställning för mig.

Du heter Anna-Catherine Hartley, men kallar dig Uffie. Vad är historien bakom det artistnamnet?

– Min pappa har alltid kallat mig för Uffie. Det betyder typ ägg på franska, men att han kallar mig för det är mer för att han tycker att ”uffie” är ett sött ord och för att jag är som ett ägg.