Nöje > intervju

Veronica Maggio: Allt är självupplevt!

Text: Tina Gardsten Foto: Dan Monick
Av: Redaktionen
Lästid: 4 minuter
15 Sep 2017

Veronica Maggio serverar texter och musik åter och återigen som om hon bär på nyckeln till en evig nostalgiminnesbank. Alltid enkelt, ärligt, träffsäkert och ofta ihop med ett vemod över en brusten kärlek. Vi känner alla igen oss.

Piraja får en intervju över mobilen med Veronica en fredagseftermiddag från logen i Karlstad, där hon ska spela senare samma kväll. Veronica, 35 år - som sjunger om minnen, stunder och situationer i livet och vardagen som vi alla kan relatera till. Oavsett om vi är 17 eller 50 år - det är en konst och vi undrar hur hon lyckas beröra så många?

- Jag är ofta så full av förmaningar till mig själv. Vill inte växa upp, vill inte hamna någonstans där det känns obekvämt eller kapitulera inför livets alla måsten. Vill inte befinna mig i ”den grå dimman” och bara stå där och se storögt på livet. Jag har väl lite Peter Pan komplex på det viset. Det är väl det som så ofta lyser igenom i mina texter. Jag är ibland rädd att om jag får för mycket lugn och trygghet så förlorar jag mina egna vision. Och det är mina ärliga försök att beskriva den känslan och vad som ofta rör sig i mitt huvud.

Är det mesta i dina texter självupplevt?

- Jag skulle nog snarare säga att allt är det, svarar Veronica rakt. Det är väl lite som att skriva en självbiografi men jag gör det med text och musik.Vill gärna framöver ge mig pröva att göra film och jag skulle ju så gärna önska att jag fick till att skriva en bok, men jag har så dåligt tålamod. Under en tid när jag hade mina författarambitioner och läste en bok om konsten att skriva av författaren Bodil Malmsten så förstod jag att det är ett berg att bestiga - därför jag har hållit mig kvar i textskrivandet, än så länge i alla fall.

Hur funkar det när du bestämmer dig för att dra igång en ny platta eller börja skriva texter?

- Det är lite olika faktiskt. Antingen typ, nu går vi in i produktionsmoodet och gör det superaktivt, eller ibland kanske ja, bara träf- far på någon, en kul person jag känner och så kommer det sig av sig själv att det tar fart. Numera får jag i och för sig försöka tajma när jag skriver intensivt. Jag får utgå ifrån turneér och sedan har jag ju min son Bosse som är sex år att ta hänsyn till.

Du har så mycket häftiga scenkläder och du känns alltid så rätt dressad, väljer du alla kläder själv?

- Ja, för det allra mesta. Beroende på om tiden finns så kan jag ibland dra med mig min stylistkompis, Karin Smeds, och så åker vi till Paris och shoppar upp det som behövs. Jag är ganska bestämd och har specifika krav på hur det ska se ut och bäras när jag är på scen.

Är det så att som artist, får du mycket kläder?

- Ja, skrattar Veronica nästan blygsamt, my- ten är sann. Jag får mycket som skickas och blir tillfrågad och ja, så är det.

Kom du ihåg tiden eller ögonblicket när du förstod att ” ja nu kan jag leva på musiken”?

- Det kom gradvis. Jag hade ju en massa ströjobb, jobbade på pub, pluggade och i början kunde jag inte leva på musiken utan hankade mig fram. Jag kom ihåg att 2008 var fortfarande kanske lite av det sista hundåret, jag fick ibland ringa bokningsbolaget och ta ut pengar som jag behövde till lön.

Har du haft något vanligt jobb?

–Ja, det har jag en massa olika utan krav på utbildning. Jag har jobbat som servitris, au pair och som telefonsäljare medan jag plug- gade journalistik till exempel.

Varför har du inte satsat på en internationell karriär?

–Jag har ju först och främst inte alla förutsättningar eftersom jag valt att sjunga på svenska. Sedan vet jag att det innebär ett enormt stort arbete och helt ärligt så har det inte till hundra lockat mig så mycket att jag satsat fullt ut.

Det är ett arbete som aldrig tar slut och jag skulle behöva ägna mindre tid åt det jag tycker är viktigt. Vi får se?

Vilka artister lyssnar du på själv?

- Lyssnar ofta på Beck, Bell and Sebastian och Beach House.

Dina texter innehåller ofta spåret om kärlek som inte håller, hjärtan som gör ont. Vad är bästa receptet när man blir ”dumpad”?

- Att prata och föra vettiga samtal och mitt eget recept är ju att föra över det i musik och texter.

Är du fortfarande ”tjejen med handen i fickan”?

- Men jaa, alltid fnissar Veronica i telefonen. Förr visade jag en sida av mig som visade att jag var räddare tror jag. Det jag gör nu är på sätt och vis ärligare mot mig själv. Jag har bekänt färg.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Starta en diskussion på Facebook eller kommentera!

Du kanske även skulle gilla