bic
Studera > utlandsstudier

Tips vad du behöver veta om utomlandspraktik: en historia om Togo

Emma Larsson är en helt vanlig tjej som studerar socionomprogrammet på Örebro Universitet, men för ett år sedan var hon iväg på en inte så vanlig resa till en inte så vanlig destination. Emma som brinner för samhälls- och rättighetsfrågor var på utlandspraktik i Togo, Afrika där hon fick uppleva en helt annan värld jämfört med vad hon var van vid hemma, en värld av fattigdom, sjukdomar och elände men också en värld fylld av hopp.

Av: Raisa Lehkonen
Lästid: 10 minuter
30 Apr 2014
Vad man kan behöva veta om utomlandspraktik

Många har säkert någon gång funderat kring hur det skulle vara att åka på utlandspraktik eller som volontär till ett utvecklingsland men kanske känt att dem inte riktigt vågar. Emma trotsade all oro och bestämde sig för att det var en upplevelse hon inte fick missa. Fastän ha blivit sjuk i Malaria, inte haft varmvatten, eller kunnat kommunicera med alla på grund av språkbarriärer är hon i dag otroligt glad för hennes tid i Togo och skulle inte byta sin upplevelse mot något. Hon vill uppmana alla som funderat på att göra en liknande resa och även de som inte funderat på det att göra det. För Emma var det en värdefull insikt om hur livet kan skilja sig till den högsta grad emellan människor och kulturer och hennes erfarenheter är något som hon kommer att bära med sig hela livet. Här är hennes historia.

Varför valde du att åka på utlandspraktik och varför till ett utvecklingsland?

En del av min utbildning är att göra en verksamhetsförlagd utbildning (VFU), vilket mer eller mindre innebär en termins praktik. Jag bestämde mig tidigt under utbildningen att jag ville åka till ett utvecklingsland och göra min praktik eftersom jag så länge jag kan minnas alltid haft en dröm om att få göra det. Jag har sedan liten varit intresserad av andra kulturer och velat utveckla min förståelse och kunskaper kring hur andra länders strukturer och kulturer ser ut. Därför blev det självklart så och inom kort blev det bestämt att jag skulle åka till Togo.

Hur gick du tillväga för att åka på verksamhetsförlagd utbildning ?

Jag ansökte till VFU via Socionomer utan Gränser och fick komma på intervju i Stockholm vilket var bland det läskigaste jag gjort. Det var flera stycken som intervjuade och de ställde många komplexa frågor som man inte var förberedd på och jag trodde först att jag inte skulle gå vidare. Men det visade sig att det gått bra på intervjun i alla fall och jag fick veta att jag skulle åka till Togo tillsammans med en annan tjej som heter Madeleine från Uppsala universitet, vi skulle vara borta i över fyra månader. Efter det handlade allt om förberedelser med pappersarbete och att ta olika vaccinationer men framförallt att förbereda sig mentalt.

Vilka förväntningar hade du för resan?

Jag minns det som igår, mina förväntningar inför resan. Afrika för mig var massor med bananplantor och kokosnötter, vilda djur och fattigdom, vilket också stämde men mycket mer än så i verkligheten såklart. Jag minns även att jag sa innan jag åkte att skulle tänka på att JAG inte kan rädda alla och att det inte är därför jag är där, men när man väl står där är det betydligt svårare att förhålla sig till allt och man önskar så innerligt att man kunde göra något för alla man träffar. Jag bar ofta med mig en känsla av maktlöshet. Samtidigt som jag, med mina förutsättningar och erfarenheter tycker att det är ett elände och känner en ren sorg av att se under vilka villkor majoriteten av människorna bor och lever i fick jag nästan alltid ett intryck av att, trots alla svårigheter har folk ett hopp, ett hopp som ger dem en mening med att fortsätta kämpa! Ett hopp som jag själv har svårt att förstå utifrån vad jag själv kommer ifrån.

Vad var dina uppgifter där och vad lärde du dig?

Vi hade lite olika uppgifter då vi arbetade på olika organisationer men för det mesta fick vi följa med socialarbetarna i deras dagliga arbete och prata mycket med de lokala människorna. Vi fick insyn i hur människorna lever men också vilka utmaningar socialarbetarna har och vad de gör för att förbättra konditionera.

Vi besökte bland annat en dövskola och en organisation som arbetar med rättigheter för personer med en funktionsnedsättning. Många barn med en funktionsnedsättning i landet får sällan möjlighet att gå i skola och får inte sina rättigheter tillgodosedda överhuvudtaget. Den här organisationen arbetar med upplysning om vad det innebär att vara funktionsnedsatt och de hade även lärare som själva var funktionsnedsatta som hjälpte barnen med skolgången

En utav dagarna fick vi följa med en av socialarbetarna på en uppföljning av ett projekt. Projektet innebar att en organisation lånar ut mikrolån till grupper av kvinnor i byar för att de ska komma igång med en verksamhet och bli självförsörjande. Många av kvinnorna har många barn och det är inte helt ovanligt att en man har upp till 8 fruar. Byn vi besökte heter Alokoegbe och det finns 17 kvinnogrupper i den här byn som alla har tagit ett mikrolån för att starta upp ett arbete. Ett krav för att kvinnorna ska få lånet är att de själva samlar ihop sig till en grupp och arbetar tillsammans, Roger vår handledare berättade att tanken bakom detta är att de ska ta kontroll över sin egen situation och därmed lära sig samarbeta solidariskt. Vi fick träffa två av dessa grupper när de var ute på fälten och arbetade. Det var så fantastiskt starka kvinnor, att stå ute hela dagarna i värmen med böjd rygg samt gå fram och tillbaka till sjön för att hämta vatten i stora hinkar som de sedan bär på huvudet samtidigt som de har ett barn på ryggen. Jag fick prova att bära hinkarna på huvudet och det var riktigt tungt och jag kommer aldrig kunna förstå hur de orkar. Vi pratade med kvinnorna om hur de ser på sin situation och vad de känner att projektet har gett dem samt hur de ser på framtiden. Det var en övermäktig känsla att få sitta där och prata med dem och de var så vänliga och öppna och berättade verkligen innerligt hur de mår och känner.

Vi var även ute i en by hos en underbar kvinna vid namn Piane. Denna kvinna är ursprungligen från Liberia men flydde kriget som pågick där till Togo där hon senare träffade sin man. Hon förlorade hela sin familj i kriget och har själv inga barn. Efter allt hon har varit med om har hon med endast bidrag från sin mans lön startat ett barnhem vid namn Blessings. På barnhemmet bor idag 26 barn i åldrarna 0-18 år. Stället var relativt litet men de hade det hur bra som helst. Barnen såg friska och glada ut. De får mat fyra gånger om dagen och alla går i skolan eller utbildar sig till sömmerskor, bilmekaniker eller snickare. När vi stiger in genom grindarna möts vi av 26 sjungande och dansande barn som välkomnar oss, det var otroligt svårt att hålla tillbaka tårarna vill jag lova. Barnen lärde oss en massa olika danser och barnvisor och de skrattade högt åt oss när vi gjorde ett tappert försök. Jag och Madeleine hade med oss pärlor för att göra armband och även ballonger som uppskattades. Senare på eftermiddagen spelade vi fotboll med dem och det var otroligt jobbigt att åka hem efter den underbara dagen.

Vid en senare tidpunkt kom jag också i kontakt med en man i Örebro som jag sen träffade i Togo. Han var en gång med och startade organisationen PASEORSC, vilket är en icke-statlig organisation belägen i Sokodé, Togo. PASEORSC driver en grundskola för barn och en lärlingsutbildning för ungdomar. Dessa barn och ungdomar kommer från svåra omständigheter såsom extrem fattigdom, föräldralöshet, trafficking, barnarbete och andra svåra förutsättningar. Organisationen bedriver även upplysningsarbete och utbildning kring barnhandel, mänskliga rättigheter, jämställdhet och HIV. Vi följde med i organisationens hårda arbete och jag är än i dag involverad i arbetet som ska hjälpa skolan.

Vad var din största utmaning under resan?

Jag stötte på både fysiska som psykiska svårigheter. Under de första veckorna i landet var vi i stort sett dåliga konstant. Det var ett helt annat klimat att anpassa sig till och helt andra bakterier än vad vi har. Efter två månader i landet började både jag och Madeleine känna oss väldigt sjuka och tog därför ett prov som visade att vi hade malaria. Samma dag åkte vi till ett större sjukhus och då hade symptomen börjat känna sig vid som: återkommande feber med frossa, migränliknande huvudvärk, ont i nacken och ryggen samt smärta i muskler och leder. När vi kom till sjukhuset tog de en massa prover och vi fick en massa mediciner och vi fick bo på en egen V.I.P våning. Läkaren och hans fru som äger sjukhuset kom och kollade till oss och tog väl hand om oss. Det var väldigt jobbigt för mig att vara på sjukhuset för att jag fick se mycket sjuka människor som mådde så extremt mycket sämre än mig och ändå får jag bo så lyxigt och bli uppassad till tusen när det finns andra som behöver mer hjälp. När vi först kom till sjukhuset och fick sitta ned och vänta på läkaren så fick vi gå före alla andra som redan satt där och väntade. Det värsta var att efter att ha träffat läkaren och jag kom ut ur rummet så fick jag syn på en kille i min ålder som hade brutit armen så att benet stack ut och han satt helt lugnt och väntade, jag fick gå före denna kille. Jag kan inte riktigt beskriva hur det kändes.

Då Togo är ett av de fattigaste länderna i världen är också de utvecklingsrelaterade utmaningarna många. Ekonomin i landet är ojämnt fördelad, där de som befinner sig på den nedre delen av den socioekonomiska stegen får kämpa för att överleva. Detta kommer från många år av politisk isolering, vilket har förvärrat levnadsförhållandena för landets befolkning. Det har även lett till att många barn i landet tvingas ut i arbete, där barntrafficking är ett sätt att få inkomst. Familjer lever på i genomsnitt 5 kr per dag och har inte förutsättningar för att tillgodose sina grundläggande behov gällande utbildning, hälsa, mat och kläder. Att se in i barns ögon och möta familjer varje dag som kämpar för att överleva var nog bland det svåraste jag har varit med om.

Hur tror du att din tid i Togo kommer att påverka ditt liv i framtiden?

Från första stund när jag kom ned dit kände jag redan att jag skulle se livet på ett annorlunda sätt när jag var hemma igen. Jag har inte bara lärt mig mycket om arbetet som pågår där borta men jag har också lärt mig mycket om mig själv, vilka gränser jag har och jag har verkligen fått upp ögonen för hur lyckligt lottad jag är som får bo i Sverige. Jag har nog aldrig varit så glad för varmvatten och mat i hela mitt liv. Resan har givit mig mer perception på vad jag finner viktigt i livet och vad jag vill engagera mig i. Efter att jag kom hem från resan har jag och ett par till som varit och besökt samt arbetat på PASEORSC organisationen startat igång en insamling på Facebook då skolan vi arbetade på riskerar att läggas ner, vilket den bara inte får göra.

Vad skulle du vilja säga till andra om funderat att åka och praktisera i ett utvecklingsland?

För dig som läser detta och funderar på eller efter att ha läst detta kan tänka er att åka iväg på en liknande resa vill jag bara säga att GÖR DET, ni kommer att få med er så otroligt mycket. Jag har fått med mig mycket som person men också inför mitt framtida yrke som socionom.

Ni kommer att finna att det tar lite tid att sätta er in i den nya kulturen och rytmen, tidsperspektivet är helt annorlunda än hemma, ingen direkt struktur som vi är vana vid. När man väl var på plats var det mycket att ta in runt omkring en, getter och höns springer runt överallt på gatorna och det är folk överallt. Men det är bara att gilla läget och helt ärligt var det en otroligt häftig upplevelse. Om du som läser detta besöker just Togo, var beredda på att massor av barn kommer springa efter er och skrika “yovo yovo”, vilket betyder “viting”. De flesta barn tyckte vi var exotiska men också lite läskiga med vårt platta och blonda hår.

Att se hoppet i dessa barns ögon och den glädjen som de utstrålar trots alla svårigheter kommer att få dig att uppskatta livet på ett helt annat sätt.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Starta en diskussion på Facebook eller kommentera!

Läs vårt onlinemagasin

Du kanske även skulle gilla