På Skara skolscen fick Klas Lagerlund lära sig använda rösten och kroppen i sitt skådespelande, och fick även ökad förståelse för teatern via teaterhistoria, textanalys och pjäsanalys.
Klas Lagerlund är aktuell i föreställningen Tuma på Unga Klara i Stockholm där han till hösten kommer att vara regiassistent åt Farnaz Arbabi, utbilda sig i manusskrivande och skådespela i För att jag säger det som kommer tillbaka på Unga Klaras repertoar. I höstas gjorde han succé i rollen som Harpo i Suzanne Ostens hyllade Buster Keaton på månen. Klas har utbildat sig bl.a. på Skara skolscen, London International School of Performing Arts och Stockholms Dramatiska Högskola.
Vad betyder teatern för dig?
Det är ju en väldigt stor fråga, för på ett sätt så betyder den ju allt eftersom det är både min hobby och mitt yrke. Och min dröm. Teatern för mig är ett sätt att kunna få se världen ur andra ögon än mina egna och ett sätt att få leka mig genom livet. Och jag tycker om att leka. Det är en plats där jag hör hemma, känner mig hemma och får vara den jag är och vara alla de jag inte är - på samma gång.
Vad hade du gjort om du inte blivit skådespelare?
Jag hade ganska många intressen när jag var yngre och var väldigt intresserad av kemi, så jag tror nog att jag hade blivit kemist om jag inte hade jobbat med teater. Men, det blev aldrig så.
Jag strävade aldrig riktigt efter att bli skådespelare, det var bara som att jag flöt med. Jag hade alltid drömmen om det men det var inte så att jag siktade jättehårt emot det utan jag följde mitt hjärta och gjorde det som jag tyckte verkade kul. Sen var det teater och teatern fanns där.
Jag menar, jag sökte Skara skolscen för att min dåvarande partner gick där och jag hade aldrig hört talas om Skara skolscen innan så det var bara tur att jag fick reda på att det fanns. När jag flyttade till London så jobbade jag med en massa andra saker förutom teater och så bara råkade jag springa på den här skolan som jag började på. Teatern har alltid funnits där som något jag skulle vilja göra men jag har aldrig varit målinriktad på det sättet. Sen har Jag hamnat på rätt ställe vid rätt tidpunkt. Men jag tänker att det kanske också är menat att det ska vara så. Teatern har blivit mitt liv nu.
Om Teatern inte fanns, vad skulle du sakna då?
Känslan av community, ett samspel med en ensemble, ett socialt arbete tillsammans. Känslan av att stå på scen, att få ha en konversation med en publik om någonting som jag har utforskat och vill berätta om. Och förmågan att gå in i andra världar och andra personer som man nästan bara får göra genom teatern, tänker jag.
Vad tänker du om teaterns betydelse för samhället?
Jag tänker att teater och kultur, teater i synnerhet kanske, är till för att spegla samtiden vi lever i idag och historien vi har för att våga och kunna prata om allt och för att kunna analysera, dissekera och tänka utanför ramarna kring det som händer. Som någon slags medicin till den dagliga sörjan som bara går på.
Till frågan vad vi gör här och varför vi inte tar hand om vår värld som vi borde så kan vi använda teatern för att prata om det. Sen tänker jag att utan kultur och utan teater i världen så skulle det inte fungera, då skulle vi ta död på oss – på direkten. Det är en del som är jätteviktig för samhället och kanske en del som många tar för givet eller inte tänker på att den finns där.
Det är inte alla heller som får ta del av teater, som inte vet att det är en så bra medicin, ibland är den lite otillgänglig, tyvärr. Teatern är den bästa medicinen för att må bättre eller för att komma någonstans och ett jättebra forum för att diskutera saker i samhället. Eller livet.
Du är utbildad bland annat på Skara skolscen, vad lärde du dig där?
Det handlade om att hitta och få bättre verktyg för själva hantverket, skådespeleri, och det fick jag verkligen, hur jag ska använda rösten och kroppen, medvetenhet om teatern i stort med teaterhistoria, textanalys och pjäsanalys. Sen fick jag vanlig färdighetsträning i att bli en bättre skådespelare. Vi gjorde så himla mycket på så intensiv och kort tid så jag tog jättestora steg. Jag lärde mig fruktansvärt mycket på Skara skolscen och det var några av mina bästa år.
Vad tycker du att Skara skolscen och andra förberedande utbildningar har för betydelse för samhället?
En jätteviktig del av strukturen i teatersverige. Jag fick ett och ett halvt år på mig att dyka in i vad det innebär att vara skådespelare, vem jag var utan att känna att jag har satsat hela mitt liv på det här. Det är en jättebra förstainstans till att testa; är det här verkligen det jag vill hålla på med. Jag tänker att det är väldigt viktigt, framför allt för de som inte kommer in direkt på scenskolan eller som inte vet vad de ska göra efter gymnasiet. Under hela den mellanperioden mellan gymnasiet och universitetet eller arbetslivets början så är det ett jättebra komplement för att hålla uppe sin träning, sitt intresse och att utvecklas ännu mer. Så, en superviktig del, tycker jag.
Och nu spelar du i Tuma på Unga Klara…
Ja, vi har just haft tre premiärer. Det är en hel del barn i huvudrollerna och de kan inte spela varje föreställning så vi har tre team. Gustav Deinoff som är en av två konstnärliga ledare på Unga Klara har skrivit och regisserar. Det är ett sånt där bauta-projekt, ett undersökande forskningsprojekt som inriktar sig på funktionalitet och barnperspektiv. Ensemblen och teamet består till stor del av barn och personer med olika behov och funktionaliteter, vilket har givit processen andra utmaningar och lösningar mot tidigare projekt jag varit med i.
Det är en jättefin pjäs, och det har varit… ja, spännande. Precis som det ska vara.
Text: Robert Pukitis
Foto: Mats Bäcker
Vill du också studera till skådespelare? Läs mer här! Sista ansökningsdagen är 9 maj.
Starta en diskussion på