Sponsrad

Anette Ekdahl följer sin dröm och väljer att göra värnplikt som 39-åring

Svenska Lottakåren/ Fotograf: Tuana Friden
Av: Svenska Lottakåren / Text: Eva Jönsson, Copyfabriken
Lästid: 6 minuter
1 Jun 2023

Jag gör det mycket för min skull, men även för att jag tror på Försvarsmakten, på organisationen. Alla kan inte göra detta men jag kan, och då är det min skyldighet att bidra, säger Anette Ekdahl som alltid varit intresserad av att göra värnplikten, men av olika orsaker har det inte varit läge förrän nu.

Anette Ekdahls val att göra värnplikten bottnar dels i ett intresse för Försvarsmakten, dels i att hon har en större tro på sig själv, där hon bedömer att hon kan klara av nästan ett års militär utbildning.

– Det har alltid funnits ett intresse men tiden har inte varit inne, jag har inte varit redo. När jag var yngre fanns det inte på kartan, jag hade inte det självförtroendet att jag skulle klara av det, säger Anette Ekdahl.

Redan det första steget, att mönstra, var till viss del nervöst för Anette Ekdahl eftersom det inte finns några garantier för att klara testerna.

– Jag var mest nervös för maxtestet på cykel. Men annars kände jag mig ganska trygg i iq-testet och när jag samtalade med psykologen. Jag har gått in med hela Anette, med min personlighet, min kropp och min mentalitet, inte försökt vara någon annan eller säga något jag inte kan stå för, berättar Anette som bor i Stenungsund med sin man och två barn, en dotter på 13 år och en son på 10. Till vardags arbetar hon som projektledare på Västtrafik.

Nu står hon här och ska rycka in om bara några veckor. Varför tycker hon att det är viktigt att göra värnplikten och bidra till försvaret av Sverige?

– För min egen del drivs jag av en pliktkänsla. Jag kan inte säga att någon annan ska ställa sig i bomblinjen om inte jag själv är beredd att göra det, säger Anette som skulle vilja se en starkare samhällsanda där det är självklart att stötta varandra.

– Vi har en massa rättigheter i Sverige men det är sällan vi pekar på vilka skyldigheter vi har. Så länge man har förmågan tycker jag att man ska bidra. Jag kan inte sitta med armarna i kors och säga att någon annan ska göra det om inte jag är beredd att göra det.

‘Mamma ska följa sin dröm’

Man kan tycka att engagemanget i Hemvärnet, som stabsassistent, och även i lottakåren som instruktör, skulle räcka för att ”göra sin del” för vårt totalförsvar. Det tycker Anette också.

– Jag tycker absolut att en placering i Hemvärnet är fullt tillräckligt för att göra sin plikt för landet. Men för mig räcker det inte – jag vill testa mer. En del är att jag på sikt kan ta en annan befattning i Hemvärnet, där man måste ha gjort värnplikt. En annan del är nyfikenheten på Försvarsmakten i stort. Jag är intresserad av armén och av att se vad den kan erbjuda mig och vad jag kan göra för den.

Den 26 juni rycker hon in på Skaraborgs regemente P4 i Skövde, med befattningen radiolänkgruppchef. Till muck dröjer det till 7 juni 2024. Medan de flesta andra som gör värnplikten är kring 20-årsåldern och inte har hunnit skaffa barn, kommer Anette att behöva vara borta från sin familj i ett år. Det är också det som hon ser minst fram emot.

– Det är en av sakerna jag våndas för, att inte vara tillgänglig för familjen och inte kunna ha så mycket kontakt med dem. När jag kliver innanför grindarna är det den verksamheten fullt ut som gäller. Vi har förberett barnen på att det kommer att vara så en period, men det är klart att det kommer att kännas, säger Anette.

Det hon tycker är viktigt att förmedla till barnen är att det handlar om att följa sina drömmar.

– Jag vill visa för mina barn och min omgivning att drömmar är till för att försöka uppnå. Det är också det som jag pratar om hemma – vikten av att inte sluta drömma, att inte ångra sig när det är försent. Det har min tioåring plockat upp, när han säger att ”mamma ska göra något som hon har drömt om”, det bär jag verkligen med mig, säger Anette.

Ser fram emot mötet med de yngre

Även om det finns en viss bävan för att vara borta från familjen finns det många saker hon ser fram emot med värnplikten.

– Jag ser fram emot att gå in i en värld delvis med yngre människor, och få vistas i det tankesättet. Jag är på en annan plats i livet jämfört med dem, och den här mixen som kommer att ske är jag väldigt nyfiken på. Sedan är jag såklart nyfiken på och vill testa min förmåga, hur väl håller min kropp jämfört med en 19-åring, hur väl håller mitt psyke?

Finns det till och med fördelar med att vara lite äldre än de flesta andra?

– Jag hoppas det. En fördel är att jag genom Hemvärnet är van vid att sova i tält med okända människor, att jag har hanterat skjutvapen och upplevt skyddsmasken, så det finns flera saker jag har testat lite grann.

Förutom erfarenheter från ”militärgröna” verksamheter ser hon sin ålder som en fördel rent personligt, att hon är tryggare i sig själv.

– Som 18–19-åring hade jag betydligt sämre förutsättningar att agera i en grupp. Nu har jag en helt annan självkännedom, jag har erfarenheter och är mer medveten om hur jag fungerar i grupper.

Mycket stöd från omgivningen

Omgivningen har reagerat lite olika, men med klar övervikt för positiva reaktioner.

Det främsta stödet har hon från sin man Michael.

– Ja, han är väldigt positiv, han ser att jag växer som människa när jag är iväg på övningar och utbildar mig. Han har själv gjort värnplikten så han ser det också som att ”nu är det Anettes tur” även om det är lite senare i livet. Så han är en väldigt god stöttepelare, annars tror jag inte att jag hade klarat av det.

Föräldrar och syskon har lite svårare att förstå vad det är Anette ska göra, medan arbetskollegorna är väldigt peppande.

– De säger ”gud vad fräckt, klart du ska göra det här, det kommer att gå galant!” Min arbetsgivare har också varit väldigt stöttande, berättar Anette.

Hon vill även lyfta fram lottakåren som en viktig ingång och inspiration.

– Det började med att jag blev medlem i lottakåren och gjorde Military Weekend 2015. Sedan på min stabsassistentutbildning hade jag extremt bra instruktörer, härliga kvinnor som trodde på mig till ettusen procent. Hade jag inte fått det stödet och fått höra att ”du är gjord för det här”, då hade jag nog stannat i Hemvärnet. Men det spelar ingen roll om det är instruktörer, lottor, partner eller arbetskamrater som tror på dig – det viktiga är att ha människor runt omkring som pushar en. Det är en viktig del i att våga. Nu vågar jag, nu kör vi!

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Starta en diskussion på Facebook eller kommentera!

Läs vårt onlinemagasin

Du kanske även skulle gilla