Sponsrad

Ulrika Lidbo om sin nya ungdomsroman Ut på det djupa: ”Vem som helst kan fastna i ett missbruk. Jag ville skriva om det.”

Fotograf: Jan-Åke Eriksson
Av: Alfabeta Bokförlag
Lästid: 4 minuter
4 Dec, 2018

Författaren Ulrika Lidbo är aktuell med sin fjärde ungdomsroman Ut på det djupa. Boken växte fram efter ett starkt möte med en ung före detta sprutnarkoman.

– Hon fick mig att inse att vem som helst kan fastna i ett missbruk, och det ville jag berätta om, säger Ulrika.

Efter debuten med Decembergatans hungriga andar, som hon vann Slangbellan för 2009, skrev Ulrika Lidbo ytterligare tre böcker i rask takt. Att den fjärde, Ut på det djupa, skulle ta sex år att skriva, anade hon inte när hon satte igång.

Varför tog det så lång tid?

– Mitt möte med tjejen som berättelsen bygger på drabbade mig verkligen. Hon hade tagit sig ur ett tungt narkotikamissbruk som pågått hela tonårstiden. Jag ville skriva om det, men när jag skulle omvandla hennes erfarenheter till en fiktiv berättelse, var det som att ”the real story” stod ivägen.

Det tog tid innan de verkliga händelserna bleknade och bokens 16-åriga huvudperson Lina började ta form. Ulrika Lidbo berättar om många, långa arbetstimmar framför datorn.

– Jag kastade mer än hälften av manuset säkert tre, fyra gånger. Det var rätt tufft i perioder. Mycket självtvivel, säger hon.

Hur orkade du fortsätta skriva, fastän det var så svårt?

– Ibland tänker jag på skrivandet som en kärleksrelation. Man tjafsar och nöter, men har man en stark grundkärlek till språket och berättandet så blir det oftast bra till slut, säger hon.

Ut på det djupa handlar om systrarna Lina och Sanna, som har varit tajta sedan de var små. Men nu är de 16 och 17, och hur mycket Lina än önskar att det kunde bli som förr, bara växer avståndet mellan dem.
Sanna åker motorcykel med sin mycket äldre kille, luktar skumt och har konstiga tabletter i nedersta byrålådan.

Lina har precis blivit dumpad av sin bästa vän och känner sig övergiven. Tills coola, snygga Jessica Stolt dyker upp och vill bli Linas kompis. Tillsammans lär de känna Stangänget, Sannas gamla gäng. Och Lina, som en gång lovat sig själv att aldrig röka eller dricka alkohol, kliver över sina gränser i jakten på bekräftelse, längtan efter att bli sedd och få höra till.

ut-på-det-djupa-omslag

Utanförskap, självkänsla och identitet är ämnen som Ulrika Lidbo ofta återkommer till i sitt skrivande. Varför då?

– Att vara ung och känna sig ensam, sårbar och full av tvivel, utan att ha någon enda i hela världen som stöttar och förstår … vem har inte upplevt det?

Hon fortsätter:

– I tonåren ställs de allra största frågorna på sin spets. Man står inför vägval som där och då kan kännas helt livsavgörande. Det finns hur mycket som helst att gräva i där, många berättelser som väntar på att bli skrivna.

När började du skriva?

– Jag har nog alltid skrivit, så länge jag kan minnas. Först var det väl huvudfotingar blandat med bokstäver, typ. Min allra första text skrev jag när jag var fyra, en påverkanstext kan man säga. Mina föräldrar skulle åka och handla, och jag skrev en lapp åt dem där det stod: ”Nap til Ulrika”. De tyckte att jag skulle sluta använda napp, men det tyckte inte jag.

Under gymnasietiden började Ulrika skriva längre, skönlitterära texter. Då visste hon ingenting om hur man bygger upp en roman, vad som gör en berättelse spännande och hur man lockar läsaren att vilja veta mer.

– Jag anade att det behövdes någon sorts planering, för jag fastnade oftast på sidan trettio, hur bra idé jag än tyckte att jag hade, säger hon.

Efter gymnasiet sökte hon därför till Författarskolan på Biskops-Arnö – och kom in som yngst i klassen. Efter det har hon gått flera skrivarkurser och även utbildat sig till journalist.

– Skrivarutbildningar och kurser är guld värt. Jag rekommenderar det till alla som drömmer om att skriva skönlitterärt eller redan gör det. Läs böcker om dramaturgi, det finns en del jättebra, de flesta på engelska. Läs skönlitterära böcker, se filmer och tv-serier och försök tänka på hur de är uppbyggda, säger Ulrika.

Att skriva böcker är det roligaste hon vet, och samtidigt det svåraste.

– Den där myten om berättelsen som dimper ner i knäet som ett slags gudasänd gåva lever märkligt nog kvar. Det finns många som går och väntar på inspiration, och när den väl kommer ska berättelsen på något magiskt sätt mer eller mindre skriva sig själv. Det där är bara trams, säger Ulrika.

– Ingen skulle säga samma sak om exempelvis läkaryrket: ”Jag ska nog pyssla med lite hjärnkirurgi idag, måste bara vänta på inspiration”.

Så, ingen gudasänd gåva, väntan på inspiration eller magi. Vad behöver man då för att bli författare?

– Det krävs absolut ett visst mått fantasi, och visst finns det stunder då allt flyter och skrivandet känns nästan magiskt. Men viktigast är att lära sig hantverket, precis som med alla andra yrken. Sedan hjälper det förstås att vara envis, att tro på sin idé och att ha bra sittfläsk.

Beställ boken Ut på det djupa av Ulrika Lidbo.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Starta en diskussion på Facebook eller kommentera!

Du kanske även skulle gilla